Jag hade egentligen ett annat blogginlägg jag tänkte lägga upp idag men det kändes konstigt att göra det utan att kommentera coronaviruset (covid-19) överhuvudtaget när det plötsligt har blivit något som påverkar oss alla. Därför vill jag istället dela några tankar som har väckts i mig de senaste dagarna.
Är jag sjuk?
Det mest framträdande som jag har tänkt på är att faktiskt känna efter om jag är sjuk. Direktiven från mitt jobb som lärare är att både personal och elever ska stanna hemma vid minsta tecken på förkylning eller influensa för att inte riskera att smitta någon annan, särskilt om det visar sig att den där förkylningen i själva verket är någonting värre.
Igår fick jag ont i halsen.
Idag är jag hemma från jobbet med pyttelite halsont och hosta.
Det känns löjligt att vara hemma men samtidigt fel att jag i alla andra situationer tveklöst hade ignorerat det och gått till jobbet. Nu tänker jag inte så mycket på om jag klarar av att jobba (med eller utan Alvedon, nässpray och hostmedicin), utan snarare på om jag riskerar att smitta andra. Det blir en helt annan sak.
Jag oroar mig egentligen inte över att själv drabbas av covid-19. Jag tycker såklart inte om att vara sjuk men jag tror att jag skulle kunna hantera det rätt bra och är frisk i övrigt. Däremot vill jag definitivt inte vara den som sprider det till någon annan. Jag vill inte vara den som gör att någon 80-åring drabbas och inte överlever. Jag vill inte vara den som gör att en kollega får feber och inte kan få sin efterlängtade operation.
Varför tänker jag aldrig så annan tid? Borde jag känna efter mer i vanliga fall?
Inget nytt
Varje gång jag ramlar in i de här tankegångarna inser jag att det inte är något nytt för mig och jag tänker på vad en av mina universitetslärare, Barbro, lärde mig en gång i tiden (utöver allt det andra spännande som fornfranska och fonetik):
Under min lärarutbildning kom jag snörvlande till universitetet en dag och uttryckte på något sätt en stolthet över att jag var där trots att jag var rejält förkyld. Då sa min Barbro något som har fastnat hos mig: "Om du är sjuk - var sjuk!"⠀
⠀
Hon var (med rätta) inte det minsta imponerad över att jag var där, utan snarare oroad. Hon förstod att det inte var sunt att kämpa sig till skola eller arbete trots sjukdom. Ett sådant beteende kan snabbt leda till ännu värre sjukdom, utbrändhet, att smitta andra m.m. om det fortsätter.
⠀
Det är mycket sundare att vara imponerad över att någon är hemma när de behöver det för det är ofta svårare. Det är sunt att lyssna på kroppen när den säger ifrån och att ge den vila.
Om du är sjuk - var sjuk!
Min universitetslärares uttryck "Om du är sjuk - var sjuk!" tycker jag är bra på många sätt:
- Det poängterar att den som är sjuk borde vara hemma.
- Det säger också att man inte behöver känna några krav på att göra någonting när man är sjuk. Om du är sjuk - var sjuk! Ligg i soffan eller sängen, drick te, vila och gör ingenting annat än att vara sjuk och jobba på att bli frisk.
- Det säger också att du inte ska låtsas vara sjuk om du inte är det. Om du är sjuk - var sjuk! Om du inte är sjuk - var frisk! Känn inte efter så mycket att du hittar på en åkomma och slutar göra ditt jobb.
Fundera på vad som brukar vara svårast för dig - att stanna hemma eller att gå till jobbet. Var sedan extra vaksam så att du inte ramlar ner i dina vanliga fallgropar. I dessa tider röstar jag dock på att hellre vara hemma om du är i gränslandet, oavsett vad du brukar brottas med.
(Och om du ofta känner att du inte vill gå till jobbet, läs det här.)
Jag som snarare tenderar att gå till jobbet för ofta och återvända för snabbt efter sjukdom försöker nu få tröst i Barbros ord "Om du är sjuk - var sjuk!" i stället för att ha dåligt samvete över att jag är hemma.⠀
⠀
Jag hoppas att du också vågar vara hemma när du är sjuk både under dessa pandemitider och i framtiden.
Var snäll mot dig själv och personerna runt dig!
Relaterade blogginlägg:
Återta ordningen efter den korta sjukskrivningen
Så kommer du tillbaka efter utbrändhet
